kwinna

Det var en väldigt trött tjej som började resa till England igår morse. Jag fick inte många timmars sömn natten innan för att jag var så himla nervös. Nervös över att jag hade missat att packa med mig nått, över hur det skulle kännas att lämna Sverige, över att få hemlängtan, över hur det skulle funka att bo med familjen och ta hand om pojkarna. Ja allt i princip.

Jag sov i flyget på väg till stockholm och när jag landade på flygplatsen såg jag en film och köpte nått att äta medan jag väntade på nästa flyg. Och när det var 20 min kvar märkte jag att jag stod vid fel gate, typical me. Så jag började gå mot den riktiga gaten, the real deal, och då ropar de på mig i högtalarna att jag ska komma till gaten. Så jag börjar tokspringa med mitt bagage genom portar och tullar, nedför trappor och up, har aldrig tänkt på att det finns så många portar man måste gå igenom?! När de ropar mitt namn för andra gången så har jag nästan kommit halvvägs och jag tänkte bara ta mitt liv och kalla mig Jens. Jag springer och springer tills min kropp himlat ger upp, benen ville inte röra på sig och mina lungor höll på att sprängas. När det ropar mitt namn för tredje gången så hade jag ungefär 20 gatear kvar att springa förbi. Jag kan säga att min gate var allra allra allra längst bort, såklart! Bara för att jag är tidsoptimist och en slarver, det där borde lära mig minsann. Jag tänker då garanterat aldrig göra om det för jag hann knappt komma in i planet så började dom köra iväg jag höll nästan på att missa det. När jag sätter mig ner så håller jag på att dö av värme. Har ni sett på Biggest Loser någon gång när de får ta på sig de kilon de har tappat och springa allt de kan över en stooor fotbollsplan? Så som dem kände sig när de kom fram kände jag mig när jag satte mig i planet. Höll på att drunkna i svett också, muuums.

 

När jag kommer fram i London visar det sig att jag kan ta en tidigare buss än den jag bokat till tidigare så det gjorde jag ju för jag tänkte att det skulle bli skönt att komma fram lite tidigare. Sen kommer jag på att jag inte hade numret till Nannyn som skulle hämta mig så jag skriver ett mail till henne om den ändrade tiden och hoppas på Gudarna att hon hinner läsa det innan jag kommer fram. Men det hann hon såklart inte med min tur så när jag kommer fram till staden som jag nu bor i så säger busschauffören till mig: Kommer någon och hämtar dig? Om inte så he väskorna bakom busskuren och om det kommer någon så göm dig där brevid väskorna i skuggan och frågar de dig om du vill ha skjuts eller något annat så säg att du väntar på någon som ska hämta upp dig och att de kommer alldeles strax.

 

Så där står jag mitt i mörkret, alldeles ensam och uppskrämd som bara den. Jag kan säga att varje minut kändes som en evighet! Efter en stund så vågade jag då inte stå kvar så då gick jag och satte mig utanför en bar. Där var det ju i alla fall folk som märker ifall någon försöker kidnappa en eller sno ens grejjer ;)

 

Jag skulle egentligen komma fram 2 timmar efter att jag kom fram så jag trodde att jag skulle vara tvungen att sitta och vänta där i 2 timmar men det tog nog bara 1 timme innan de kom och hämtade mig. De hade sett mitt mail efter ett tag ändå !:D