Sagan om Lilla Johanna
nämen gokväll! Några få meningar jag vill ha sagt innan jag går och lägger mig.
- Jag gjorde hål i örat idag, kändes som att jag åkte tillbaka 9 år i tiden. Jag ser det som en film framför mig.
kapitel 1
Lilla Johanna vaknade av solens värmande strålar som kikade in genom gardinerna. Snabbt klädde hon på sig och sprang ut till bilen. Det där var nog mitt rekord i att klä på mig. tänkte hon.
I kassan står en lite äldre man, han skiner upp när han ser oss träda fram.
Johanna var först på tur. Nu minsann skulle hon visa grabbarna!
- Nä mamma jag vill inte längre! jag vill inte!
Ut från butiken går hela familjen och även Lilla Johanna har nu en glittrande pärla, fast på varsitt öra.
Hon kanske inte hade vågat ta hål i öronen först av alla.
Men hon har i alla fall ett hål i varsitt öra och det har inte Robert och Adam.
Det blev visst inte några få meningar, det blev en hel roman. Men men, slutet gott allting gott! Nu ska jag ta min övertrötta Göt till sängs. Godnatt allihopa, hoppas berättelsen fick er att bli sömniga, haha.
- Jag gjorde hål i örat idag, kändes som att jag åkte tillbaka 9 år i tiden. Jag ser det som en film framför mig.
Äntligen är dagen här, den efterlängtade dagen. Dagen då lilla Johanna äntligen ska få ta hål i öronen för första gången.
Hon hade legat vaken sent natten innan, klockan hann nästan slå tolv. Hennes tankar yrde omkring som en bunt nyinfångade eldflugor i en glaskburk, alldeles ivriga och nyfikna. Skulle det göra ont?
Efter en stunds funderingar somnade hon in till den sista meningen som sakta hade lämnat hennes tankar.
Min storebror och min kusin Adam kommer att följa med, och jag kommer vara modigast av alla!
kapitel 1
Lilla Johanna vaknade av solens värmande strålar som kikade in genom gardinerna. Snabbt klädde hon på sig och sprang ut till bilen. Det där var nog mitt rekord i att klä på mig. tänkte hon.
Hon hade tagit tid med en klockur tidigare och på den hade det stått 15 sekunder, men det där var ännu snabbare.
Jag får ta tid igen när jag kommer hem.
Sade hon tyst för sig själv och stängde sedan igen bildörren efter sig.
Sade hon tyst för sig själv och stängde sedan igen bildörren efter sig.
Väl framme i Älvsbyn kände Johanna att spänningen kom krypandes, det var riktigt nära nu.
Hon stod bredvid sin familj och kollade in i butiken, förundrandes över alla smycken som glittrade i skyltfönstret. Dörren öppnades av hennes Mor och de alla gick in i ett följe efter henne.
I kassan står en lite äldre man, han skiner upp när han ser oss träda fram.
- Hej! sade mannen.
- Hallå hallå! svarade Johannas Mamma.
- Hallå hallå! svarade Johannas Mamma.
- Vad kan jag hjälpa er med?
- Dom här barnen skulle vilja ta hål i öronen.
- Ja då kan ni följa med mig här.
Mannen pekade med en vänlig gest in mot ett rum bakom kassan.
Johanna var först på tur. Nu minsann skulle hon visa grabbarna!
Hon sätter sig på stolen som var så hög att hon fick kravla sig upp. Än så länge kändes det helt okej, det var lite spännande men det kändes som att hon skulle klara det galant.
Mannen tog fram en vit plastaktig sak, såg nästan ut som en pistol.
Johanna började tveka lite. Skulle han skjuta mig i örat?
Mannen förde sakta den vita pistol-liknande saken mot hennes högra öra och Johanna börjar stortjuta.
- Nä mamma jag vill inte längre! jag vill inte!
- Jo Johanna. svarade mamma. Du har ju längtat efter det här så länge. Det går jättefort och gör inte ont alls, du kommer knappt känna något.
Tårarna fortsätter forsa nedför Johannas ögon.
- Nej jag vill inte längre!
- Okej men då gör vi såhär, om Robert och Adam gör före dig så ser du att det inte gör ont, känns det bättre?
- ja... Snörvlade Johanna till svar.
Adam gick fram till stolen och satte sig ned. I samma veva tog mannen upp pistolen igen och tryckde den mot Adams öra. Klick! lät det och så var det klart. Och Adam hade inte rört en min. Likadant var det för Robert.
Nu stod det båda två bredvid Johanna med deras örhänge glittrandes av lampljuset på deras öra. De tittade ned på Johanna och deras leende lyste bara. Fegis!
Johanna hade misslyckats. Hennes plan på att vara coolare än grabbarna hade gått i krasch. Hon var nu bara en rädd liten tjej som hade stor lipat inför hennes storebror och hennes kusin. Åh nej, hon hade gråtit som ett litet barn, vad pinsamt... Nu skulle hon aldrig få hänga med dom.
Ut från butiken går hela familjen och även Lilla Johanna har nu en glittrande pärla, fast på varsitt öra.
Hon är inte ledsen längre, hon är faktiskt glad.
I bilen på vägen hem sitter Johanna och tittar ut genom fönstret och kollar på allt de åker förbi. Hon får ett leende på läpparna som håller sig kvar hela vägen hem till huset.
Hon kanske inte hade vågat ta hål i öronen först av alla.
Men hon har i alla fall ett hål i varsitt öra och det har inte Robert och Adam.
Det blev visst inte några få meningar, det blev en hel roman. Men men, slutet gott allting gott! Nu ska jag ta min övertrötta Göt till sängs. Godnatt allihopa, hoppas berättelsen fick er att bli sömniga, haha.
Kommentarer
Trackback
